wrangbacks

Nu nar jag har legat hemma med magont i fyra dagar, inne pa min femte, sa har jag haft tid att lasa lite skonlitteratur. Detta resulterade i att jag laste ut tva bocker pa tva dagar. Av denna anledning tankte jag forsoka forklara min somnloshet och min hemlangtan pa ett bra satt, pa ett skonlitterart sadant.

-----------------------

I samma stund som storstaden utanfor mitt fonster vaknar upp, oppnar jag mina trotta ogon och ser pa klockan, den visar 05.00. Jag gor ett forsok i att somna om, men alla ljud utanfor, far mina tankar pa annat. Ett flygplan som viner i luften, hemlosa hundar som skaller och ylar efter lite mat. Bilalarm som reagerar pa minsta lilla vibration i den heta asfalten, bilar som tutar pa varandra i en ko med rott ljus. Ambulansen som kor med paslagna sirener till barnsjukhuset, ett stenkast fran huset.

Jag slumrar till, men vaknar upp av byggnadsprojekten som ligger pa hoger, respektive vanster sida om huset. Borrar som later ljudligt nar de aker igenom en vag. Hammaren som slar ner spiken. Karlar som kommunicerar med varandra mellan de olika vaningarna som bygget fortskrider pa. Jag slumrar till igen, men vaknar upp kort efter av alla manniskorna i huset som gar till skolan och jobbet olika tider pa morgonen. Klockan i det narliggande koket, som spelar en ljuvlig melodi nar en timme ar slagen, far mig att sucka. Jag kommer inte kunna somna om. Klockan visar 07.30, om en timme ska jag ata frukost. Sluter ogonen for ett tag, men stors av att toaletten spolas och nar kokerskan later vattnet rinna ner pa den smutsiga disken. Manniskornas fotsteg pa det ovre planet ekar i mitt huvud. Tankarna snurrar omkring. Den urgropta sangen blir alltmer hard ju fler dagar som gar, tanker jag bittert. Ryggen varker efter en minut. Jag vander mig om for att ligga pa hogra sidan ett tag, aj! Vander mig hastigt till vanstra sidan, men konstaterar med en suck att hur jag an vrider och vander, sa gor det anda ont. Duntacket ar utbytt mot en filt, jag som alskar mitt duntacke. Att sova pa bortaplan ar alltid jobbigt, med ett enda undantag...

Kanske ar anda den varsta fienden jag sjalv.
Kanske ar det mina egna tankar om karleken Joakim, syster Hanna och resterande familj och vanner som bildar en hogljudd storm i mitt huvud, som gor att jag inte kan somna om. Saknaden som faller ur mitt minne om dagen, men som kommer ifatt mig da det ar tyst.
Kanske ar det sa latt att konstatera att trots all erfarenhet och alla aventyr jag far i och med denna resa, sa trivs jag bast hemma.

Avslutar min lilla berattelse med ett ordsprak som jag tycker passar bra.

"Borta bra, men hemma bast"

-----------------------------------

Det var mitt lilla forsok i att vara lite skonlitterar. Som jag hade tankt fran borjan, innan jag reste, trodde jag att jag skulle fa forsta riktiga hemlangtan i mitten av min vistelse. Se hur ratt jag hade! Nu har det gatt tre veckor och nastan halften av min vistelse ar gjord. Jag vill inte avskramma er som kanske laser denna blogg och ska vara volontarer eller resa en lang resa sjalva. Jag understryker bara att det kommer tidpunkter pa vistelsen som man bara vill hem. Just nu ar en sadan. Nasta vecka kommer kanske min hemlangtan ha avtagit en aning. Jag far se... kanske har det lite med att jag ar sjuk ocksa, som har en liten inverkan, vem vet...

Det var det jag hade for idag! Hoppas ni har det bra hemma i Sverige! Saknar er (som ni kanske markte)!

/Elin